Min kära dotter som annars är så duktig och ärlig har nyligen gjort ett snedsteg som jag vill berätta om. Jag blev fruktansvärt besviken på henne när detta dök upp.
Hon fick läs-läxa Ola/Elsa/Leo böckerna, jag såg det stod i veckobladet de får hem varje fredag. När jag frågade var boken var så visste hon inte och sa att hon inte fått någon. Jag tyckte detta var mycket märkligt och skrev en lapp till hennes lärare som jag skickade med där jag frågade om läxan. Efter ett par dagar frågade jag min dotter om hon inte fått något med hem från fröken då jag tyckte detta var en mycket viktig fråga. Hon svarade nej, jag har inte fått något. Jag sa då att jag skickar ett mail i stället eller kommer bort till skolan och pratar med läraren.
Då tittar hon bort lite och säger; "Eller jag kanske råkade slänga den i papperskorgen". Jag blev chockad och frågade slänga vad. Då visade det sej att lappen hon fått med till fröken hade hon slängt i papperskorgen i skolan och att själva läxboken hade hon gömd på sitt rum under dessa dagar som passerat.
Jag försökte förklara för henne hur viktigt det är med läxorna, speciellt nu i början så hon ska kunna hänga med. Jag var väldigt besviken och arg och jag lät henne höra det på mitt annars kontrollerade röstläge. Så hon skulle få in allvaret i situationen. Det jag var mest besviken över var själva lögnen, detta framförde jag tydligt då vi pratat så mycket om ärlighet och hur viktigt det är att kunna lita på varandra.
Hon blev väldigt ledsen och skämdes oerhört mycket över det hon gjort, och lovade att aldrig mer göra lika igen. Jag berättade att jag var stolt över att hon tillslut erkänt vad hon gjort och att konsekvenserna inte blev lika hårda som de annars skulle blivit om jag själv fått komma fram till samma slutsats. Det här med konsekvenser förstår hon mycket väl och var helt med på noterna att hon ej fick leka med grannpojken på två dagar. Och att det från och med nu varje dag var läxor som gäller direkt vid hemkomst från skolan.
Känner mej alltid så hemsk och hård mot henne när jag måste vara så bestämd för att få in viktiga saker i huvudet på henne. Men jag var noga med att på kvällen vid läggning prata med henne och förklara att hon alltid är min nummer ett och att det är för hon är så duktig jämt som man blir extra ledsen när hon gör dumma saker, jag såg lättnaden i henne av mina varma ord. Jag förstod det skulle behövas då hon ej är van att jag blir arg på henne på riktigt.
Men nu förstod jag hur gammal hon faktiskt är och att hon inte är min lilla babygirl längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar